United as one

Det är svårt att få magen och hjärnan att samarbeta. Känsla och logik.

I början var magontet till följd av att jag inte trivs. Det känns inte riktigt helt rätt. Men det har gått över till att ha magont för att ta fel beslut, att ångra mig.
Jag kanske rent utav överanalyserar hela situationen. Det kanske visst kan funka bara jag kämpar lite till. Det kanske bara en svacka. Något som går över.

Men är det värt att chansa?
Vill jag det här just nu så pass mycket att jag är villig att kanske brytas ner totalt på vägen tillbaka…

Så går tankarna till att jag är ju faktiskt här, i Malmö. Jag har kommit in på utbildningen. Jag är här….

Där är min vardag just nu. Fram och tillbaka fram och tillbaka.

kräks

A little bit criminal

Man tänker i konstiga banor när huvudet som sagt är kaos.
Kriminell. Tänk om man var det?
Sitta och planera kupper. Organisera. Köpa in. Sälja av. Vapen.

adrenalin till tusen

Stirra döden i vitögat. Leva.
Även om dessa människor kanske har en sorts dödslängtan så är jag ändå på något vänster lite avundsjuk.
Dom om några måste nog verkligen känna av
– nu lever jag, nu och inte imorgon
Typ som hundar. Hundar är nog lite kriminella…

Leva i nuet.
Fånga dagen.
Blablabla.

Finns många cheesy ordspråk om att just leva. Skulle vilja se en mc-knutte ha ”Carpe Diem” tatuerat! HAH!

godnatt

00:28

Jag mår illa och jag vill dö.
Det här äter upp mig inifrån.
Helvetes ***** ****** !

Varför varför varför varför varför

Bortkastad jävla tid. Idiotiskt. Irriterande.
Visste att detta skulle hända.

Idiot idiot idiot idiot idiot idiot idiot idiot

.

kaos i huvudet, är tvungen att spy ut helvetet här

Time to make up you’r mind

Det är dag för mig att bestämma mig. Vad jag vill göra. Ska jag stanna eller ska jag gå.
Jag hatar att ta beslut. Eller, nä, det är fel. Jag hatar att ta fel beslut. I förra veckan nådde jag botten igen och allting började snurra. Något trött på detta. Jag vet inte vad det beror på egentligen. Jag är bara jävligt trött på det. 
Alltid dessa uppförsbackar. Jisses. Visst. livet är inte en dans på rosor men det här är löjligt. Det är som att jag dansar på taggar!
Jag kanske förhastade mig med detta. Jag kanske inte var redo. Det kanske inte riktigt var min grej…

Men då är frågad Vad är min grej?

Jag har så sjukt mycket frågor och inga svar. Kanske ska vända mig till en högre makt…eller inte…
Haha börjar nästan skratta. En stor liten livskris och jag ska bli troende. Näääää…

Jag måste komma i kontakt med mig själv igen. Och det är snabbt. Som min pappa sa
”Du kan ju inte bara flumma runt i Malmö”

Helt rätt.

Packa min kappsäck och åka hem, eller stanna kvar och kämpa…stoooooooooooooor fråga.
Nästan passande i Shakespeare…

Reality

Verkligheten har kommit ikapp mig. Som ett knytnävsslag i sidan. Sådär så att det träffar njuren och gör så fruktansvärt ont. 
Det är en sjuk känsla. Känslan av ensamhet. Känslan av att inte vara tillräcklig. Känslan av att inte vara bekväm.

Sömnbristen är ett faktum. Tankarna spårar ut totalt. Jag håller mig själv i ett järngrepp. Vägrar att utagera.  Kroppen blir lidande. Huvudet likaså.
Det är så många förväntningar. Så många hopp. Så många som tror.

Rädd för att lyckas. Rädd för att misslyckas.

 

…..