Verkligheten har kommit ikapp mig. Som ett knytnävsslag i sidan. Sådär så att det träffar njuren och gör så fruktansvärt ont.
Det är en sjuk känsla. Känslan av ensamhet. Känslan av att inte vara tillräcklig. Känslan av att inte vara bekväm.
Sömnbristen är ett faktum. Tankarna spårar ut totalt. Jag håller mig själv i ett järngrepp. Vägrar att utagera. Kroppen blir lidande. Huvudet likaså.
Det är så många förväntningar. Så många hopp. Så många som tror.
Rädd för att lyckas. Rädd för att misslyckas.
…..
emevil 