Jag har tänkt för mycket igen. Alldeles för mycket. Det slutar ju aldrig bra…
Annars då. Inte mycket på agendan. Enligt alla på Facebook är det tydligen vår. Tänk en gång till folket. Det ligger SNÖ på marken, sen när innefattar vår denna mängd snö? Va!?
Jag älskar att känna mig trött. Den där känslan när kroppen är helt avslappnad och ögonen är tunga. Man lägger sig i sängen och bara somnar.
Men det är sällan jag är så trött numer.
Det blir ett tvång att sova. Jag ligger verkligen och bara vrider och vänder hela tiden. Och sen plötsligt kommer den där känslan – och så kan jag inte somna ändååååååå!
Det blir som ångest. Får inte sova. Kan inte sova. Bah!!!
Jag vill sova!
När jag tittade på Desperate housewives idag (repriser från början av serien) så är det en scen där Gaby får frågan av en präst vad hon önskar av livet och hon svarar – I wanna be happy.
Prästen kontrar med att det är en önskan från ett egoistiskt barn.
Hur sjukt? Och det som är mest sjukt är att det är sant. Folk tycker så.
Jag säger inte att man ska sluta ha empati eller sluta hjälpa människor. Men det funkar verkligen inte i längden att sätta andra människor framför dig själv. Det enda ting du kan sätta framför dig själv är ditt barn eller djur för du får tusen gånger mer tillbaka. Utan att behöva be om det.
Men annars så tycker jag att du får vara egoistisk och hitta det som gör dig lycklig.
Jag letar fortfarande. Men någon gång står man väl framför det.
Denna helg har två av mina närmsta och mest älskade vänner passerat den stora milstolpen i livet och fyllt 25 år. Jag har alltid, sedan jag var liten, tyckt att när man fyller 25 då är man vuxen på riktigt. Det är lite skrämmande. Jag har som tur var några månader till att vara 24 år. Det känns ganska bra. Lite lugnande sådär.
Jag är så glad att jag har mina vänner. Jag skulle vara helt tom utan dom. Dom är helt underbara och allting blir så ljust när man är med dom eller bara pratar med dom. Love u!
Jag har väntat på att saker ska gå tillbaka till det normala (så normalt det kan bli). Där det finns lite trygghet och positiva vibbar.
När man tror att det väl gör det så kommer ett jävla bombnedslag från oväntat håll.
Tyvärr funkar min hjärna så just nu att minsta motgång är som att världen går under. Låter helt brutalt men det är känslan jag får.
Jag sitter inte och gråter. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv när världen går under. Jag är arg. Så arg.
Aggressionerna i min kropp är helt enorma. Dom skulle kunna ta mig till en mästartitel i MMA .
Så nu försöker jag kanalisera min ilska i träning. Träna träna träna träna.
En mindre besatthet fungerar bäst.
Så. Känslor avskrivna. Tack hej!
Idag kör vi lite impuls på schemat och åker och tatuerar in en sugarskull på benet. Älskar dom. Dom är livfulla men egentligen står den för död. Eller den egentliga betydelsen är att hedra dom vuxna som dött i din närhet. Men även för hopp i livet (typ).
Jag har turen att ha mina nära och kära i livet men en saknad själ är farfar. Så idag hedrar vi farfar med en tatuering känns ju inte alls konstigt…
To you farfar Göte och för mig i hopp en vändning i livet!
Much love!
Idag har jag lite energi. Vilket är lite weird eftersom jag har huvudvärken från helvetet. Men jag ifrågasätter inte!
Jag tänkte sätta denna nyfunna energi till att få något gjort. Jag har hittills skruvat upp två stycken krokar. Effektivt. Verkligen.
Men vadå, världen byggdes inte på en dag?
Ett myrsteg framåt.
Peace.
”Hund-rump-krokar” . Känns som att hunden tar över mitt liv…
Februari månad och snön fortsätter falla. Jag avstod från att köpa nya vinterskor i början av vintern. Big misstake. Nu kan jag inte gå utanför dörren utan att fötterna badar i skorna.
Men, när man ser det lilla djurets lycka över att hoppa runt i snön. Då är alla mina bekymmer borta. För stunden. Till och med mina badande fötter.
Du tar beslut som ska gynna dig. Du tar beslut som ska förändra dig. Du tar beslut som river upp grunden du står på. Du tar beslut som ska förändra och förnya. Du tar beslut som du tror är bra, bäst helt enkelt. Så tar det stopp. Från ingenstans så är det stopp. Du kan knappt andas. Grunden krackelerar och du ser hur allt faller. Du ser hur ditt liv faller.
Du reser dig upp igen. Får råd och hjälp. Men livet fortsätter falla. Varje steg är en kamp. Ett steg framåt är 10 steg bakåt. Du är slut som människa. Du är slut som person. Du är ett svart hål.
Jag tog ett sjukt svårt och stort beslut som skulle förändra mitt liv. Trodde jag. Det gick i stöpet ordentligt och jag blev tvungen att ta ett svårt och stort beslut IGEN.
Det tog sönder mig. Det krossade mig. Nu behöver jag tid att hitta mig själv. Men det är äckligt svårt när livet inte direkt väntar på en.
Det jag tänker på när jag ser dessa tankar i ord är att jag vill INTE tänka såhär. Jag försöker verkligen vara positiv. Hitta ett nytt sätt att leva. Men jag sitter fast. Det är som att jag trampat i kvicksand. Det är så sjukt svårt att förklara för någon som inte känt samma sak. Och jag får lite ångest av att faktiskt skriva det här. Jag vill inte vara det där lilla offret som inte får ordning på sitt liv och sitter och mår dåligt. Men..ah jag är väl det där lilla offret då.
—————————————————————————————————————-
emevil 